Kiruna Extreme Mountain Marathon

... eller KEX, som vi kallar det lite enklare. I helgen var det dags för min första "riktiga" Mountain Marathon. Vi var visserligen och sprang GL3D i England i maj, men nu var det dags för en riktig 2 dagars MM där man bär med sig allt man behöver för 2 dagar på fjället. Utrustning för att springa uppåt 9 mil i bergen, med mat, tält, mm och tillräckligt utrustad för att klara eventuella oväder eller om något händer.

Berättade förut om packningen och lite teorier om var vi skulle springa. Under de sista dagarna lyckades jag minska ned packningens vikt en bit till, det som kom med ut på fjället vägde 5,8 kg totalt och det visade sig vara perfekt, saknade ingen och använde i princip allt utom kompassen som inte behövdes för vi slapp tät dimma. Mina första teorier om banan ändrades också lite, vi skulle visserligen upp på Kebnekaises sydtopp men "bara" upp och vända från sydsidan, hade krävt för mycket arrangemang med utrustning och varit för väderkänsligt om vi skulle passerat norrifrån över kammarna. Trots detta levde tävlingen gott och väl upp till namnet Extrem.

Jag och Henrik flög upp till Kiruna i torsdags morse, det kändes som att halva Norwegian planet var fullt av KEX löpare och det var en hel del kända ansikten. Det blev mycket snack inför tävlingen både på vägen upp och under resten av dagen däruppe. Vi prioriterade bort de sista grammen i packningen och gjorde en liten testrunda på någon kilometer runt campingen innan kvällens info-möte och pastamiddag. Det blev sedan tidigt i säng för en frukost kl 6 på fredag morgon.

När vi vaknar är det dimma, men det syns att den är tunn och nog kommer att torka upp av solen, det ser lovande ut. Äter frukost och kl 06.30 delas kartorna ut, vår sista teori om bansträckningen stämmer nästan precis. 38 km fågelvägen med drygt 3000 höjdmeter. Start i Nikkaluokta, över fjällen norr om Ladtjovagge, förbi fjällstationen, upp förbi Silverfallet runt Tolpagorni till Sydtoppen och sedan västra leden ned i dalen igen till nattlägret. Inte mycket vägval och inte någon svår orientering men terrängen ser tuff ut och ännu tuffare var den i verkligheten skulle det visa sig. Vi bussas ut till Nikkaluokta och kl 9 går starten.

Det är dags, bussar till Nikkaluokta.

Startklara

Första sträckan. Vi skall upp i sluttningen mitt i bilden, över passet
vid molnbasen och bort på anda sidan. Det är 11 km till första kontrollen.

Starten går och vi rusar iväg västerut, till en början längs den stora vandringsleden, men efter ett par kilometer viker vi av på en liten stig och sedan ut på fjällsluttningen. Det var från början totalt 23 lag anmälda till Extremklassen, herr, dam och mix-klass, men till start kom bara 12 lag de andra kom inte alls eller hade bytt ned sig till kortare bana. Vi blir utspridda i 3-4 mindre grupper redan utmed leden i början sedan blir vi själva.
Uppe på fjället på väg mot första kontrollen stöter vi på de första stenfälten, kändes jobbiga då, men det var inget mot vad som komma skulle. Vi går spik på första kontrollen som syntes på långt håll, det tog nästan precis 2 timmar dit. Efter första var det först fin löpning på uppe på ett flackt och nästan stenfritt fjäll, sedan bar det av utför till Tarfalladalens mynning och upp till andra kontrollen på den lilla bergknallen vid fjällstationen.

Riktigt fint och lättlöpt ned från första kontrollen

Strax efter andra kontrollen passerar vi några meter bredvid målet för första dagen och platsen för nattlägret. Vi har klarat av 20 km av banans 38, lite drygt hälften på ungefär 3,5 h, det känns riktigt bra och jag kommenterar på skoj till funktionären som sitter vid målet att "vi kommer snart igen, skall bara en liten runda till". Jag visste visserligen att den lilla rundan innebar ett besök på sydtoppen och en hel del sten på vägen, men jag anade inte riktigt vad som väntade. Det skulle dröja ett tag innan vi var tillbaka vid nattlägret.
Första utmaningen kom strax efteråt när vi skulle ta oss upp förbi Silverfallet i det som delvis är en canyon mellan Tolpagorni och Singicohkka. Här hade man fixat en bemannad passage för att vi skulle ha en chans att hitta den enda passerbara vägen upp på klipphyllorna.

På väg in i klyftan vid Silverfallet

Banläggare Martin Morell visar första passagen, vi skall upp i kanten på
rasbranten till den övre gräsklädda hyllan och följa den bortåt

Henrik uppe på första hyllan, men där står en vägvisare till...

...ja dit upp, över klipporna till nästa hylla och sedan vidare.

När vi väl passerat klyftan är det 5 km i stort sett flack löpning utmed några små sjöar norr om Singicohkka, men här tog det nästan helt stopp. Nästan hela sträcken är rejäl blockterräng och en bit är det riktigt stora block, jag kommer in i både energidipp och lite mental dipp, det känns bara tungt man kommer ju ingenstans och plötsligt dyker det upp 2 lag bakom oss som vi inte sett på länge. Det finns inga bilder på detta, fokus var bara att ta sig framåt och till slut når vi fram till tredje kontrollen, 5 timmar från start.
Jag har stoppat i mig energi och när vi börjar klättringen upp mot sydtoppen i dalen bakom Singipakte känns det bättre igen, det är sten hela vägen men nu börjar man vänja sig och får in ett flyt. Det går uppåt hela tiden så det blir inte många löpsteg, mest bara gång. Längst upp i dalen gör vi misstaget att gena lite upp mot toppen och får en riktigt stenig passage så ytterligare ett lag passerar oss. Sista biten upp mot toppen är det nysnö, vi möter många av dagens turister på väg ned och vi möter 4-5 av de lag som ligger före oss.

Äntligen en liten snölega, såååå mycket lättare att gå på än i stenen...

....annars var det som sagt mycket sten :)

Laget som gick i botten på dalen fick en liten sjö att runda

Vi genar upp mot toppen, då blir det ännu mer sten och brantare

Vi når toppen till slut, det kändes riktigt långt de sista 200 höjdmetrarna. Kontrollen var inte på själva toppen av snö- och isdrivan som täcker sydtoppen, den satt istället vid toppröset på fasta marken bredvid den 30 meter höga toppdrivan. Efter en varm sommar består drivan mest av is och är nu farlig att ta sig upp på med trötta ben, trött huvud, dålig sikt och inga stegjärn eller isyxa.
Solen sken delvis på vägen upp men uppe på toppen låg diset över snön, det var nästan lika dålig sikt som när jag var här förra gången, för 33 år sedan.

På toppen av Sverige för en kort stund

Nu kom nästa utmaning. Maxtiden första dagen var 10 timmar, gick man över det skulle man bli nedflyttad till "motionsklass" dag 2. När vi var på toppen hade vi 2:15 på oss ned, kändes ganska OK men inte helt säkert. På väg upp var nysnön skön att gå på, men utför var det svårt med fläckvis hal snö och fläckvis sten. Enda säkra vägen ned var via västra leden med en kontroll på vägen för att styra oss just utmed den. Det innebär också att ned inte bara är ned, utan man skall upp 200 höjdmeter också över berget Vierranvarr när man är halvvägs nere.
Vid kontrollen i passet efter Vierranvarr har vi en timma på oss ned. Vi försöker ha lite fart men det är brant och stenigt ned till Kitteldalen och svårtlöpt stig ned i dalen. Vi ser nattlägret långt därnere men det kommer ju aldrig närmre!
Till slut kommer vi ut på flackare sluttning täckt med mossa och lågt ris, vi kan göra en liten spurt sista kilometern och kommer i mål efter 9:47. Det tog som sagt en stund med den "lilla rundan" på slutet, det var 18 km (fågelvägen) som tog 6 timmar och 20 min, en kilometer tid på 21 min!
Äntligen framme och vi kan slå oss ned för natten, de flesta har ju sprungit kortare banor och är redan på plats och iordning. Nu blir det mat, eftersnack och vila, i morgon är det en ny dag.